Historieförmiddag våren 2025
Omkring 75 historieintresserade hade sökt sig till årets första historieförmiddag lördagen den 29 mars. Föreläsningarna hölls i föreningshuset Fontänen. Innan föredragen började passade man på att ta en fika som bestod av kaffe och fralla. Det blev tre intressanta föredrag med historia som den gemensamma nämnaren vilket uppskattades av åhörarna. Mellan varje föredrag var det paus och flera besökare passade på att ta påtår och kommentera senaste föreläsningen.
Historikern Björn Ivarsson Lilieblad talade om Nöjesliv i Linköping 1870 till 1930. En välkänd profil i Linköping under 1800-talet var Bonn på Druva en driftig och känd entreprenör i Linköping. Hans riktiga namn var Anders Petter Andersson och han kom att bli en känd nöjesprofil i Linköping under 1800-talet. År 1852 köpte han en fastighet vid Hospitalstorget i Linköping. Här lät han uppföra en helt ny byggnad med hotell och restaurang. Detta etablissemang kom att kallas Druvan och eftersom Andersson kom från landet blev han känd som Bonn på Druvan något som han inte alls tyckte om. Vid sidan av Druvan drev han även Wernerska trädgården. Han ägde också stadens gamla teater, Assemblée- och spektakelhuset som låg snett mot S:t Larskyrkan och var Linköpings gamla stadshus. Linköping hade således under 1800-talet ett rikt utbud av nöjesliv med varietéteater och restauranger. En modedryck vid denna tid var punchen och den serverades ofta vid varietéföreställningarna. Själva uppträdandena var beskedliga med dagens mått mätt men mycket uppskattade av samtiden. År 1903 invigdes den första biografen i Linköping Elektro-biografen. Ett populärt nöjespalats var Trädgårdsföreningen. Restaurangen byggdes 1881 och brann tyvärr ned till grunden 1977. Under tidigt 1900-tal gör pardansen entré och runt den växte det upp en ny typ av nöjeslokaler, danspalatsen. Björn pekade också på baksidan med nöjeslivet nämligen alkoholförtäringen som var stor i Sverige. Det medförde införandet av Brattsystemet dvs. motboken 1917 och som varade fram till 1955.
Emma Karlsson föreläste om utgrävningarna på Hospitalstorget. Som arkeolog arbetar hon med uppdragsarkeologi med utgrävningar i Linköpings innerstad bl.a. Hospitalstorget. Enligt Kulturmiljölagen är det förbjudet att utan tillstånd rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning. Man måste söka tillstånd hos Länsstyrelsen innan man får bygga i bl.a. innerstaden. En arkeologisk undersökning av kulturlagren måste därför göras. Hospitalstorget skulle byggas om och med början i maj 2015 gjordes en grundlig arkeologisk undersökning av torget.
Utgrävningen utfördes i ett område som har tillhört Hospitalet och man hittade lämningar från tre olika tidsperioder. Under de olika jordlagren hittade man rester av en kyrka i form av tegelgolv och strävpelare. Slutsatsen var att här låg en klosterkyrka till franciskanerorden. Man har vetat att det funnits ett franciskanerkloster i Linköping och länge trodde man att den låg i närheten av domkyrkan. Nu löstes gåtan om var klostret legat. Franciskanerorden grundades 1210 och var en tiggarorden. Man tror att klostret uppfördes omkring 1287. Klosterkyrkan revs grundligt och byggnadsmaterielat togs troligen till slottsbygget. Marken jämnades till och nya byggnader uppfördes och man fann rester av hus från 1600- och 1700-talet.
Arkeologerna hittade även skelett – spår efter den kyrkogård som legat runt kyrkan. Kyrkogården hade varit i bruk under klostrets tid men även under 1500- och 1600-talet. Experter på skelett (osteolog) har analyserat skeletten och bl.a. hittat individer med svår artros och amputaterade fötter.
Under reformationen stängdes klostret och det blev istället ett kronohospital mellan åren 1500-tal till 1784. Det första länslasarettet byggdes 1777 på Hospitalsgränd i centrala Linköping och hette så fram till 1895. Under 2025 kommer man att utföra arkeologiska undersökningar vid S:t Larsparken och på Trädgårdstorget.
Ann-Charlott Feldt är egentligen arkeolog men idag titulerade hon sig som släktforskare. Med hennes föredrag fick vi en god inblick i ett stycke svensk rättshistoria. Föreläsningen handlade inte om Linköping utan om hennes farfars farfar Johannes Jonasson. Han stod 1836 anklagad för mord. Det hela utspelar sig i byn Gillaruna, Jämshögs socken, Listers härad, Blekinge. Johannes ska med hjälp av arsenik ha förgiftat sin hustru Ingrid Svensdotter. Äktenskapet mellan Johannes och Ingrid var allt annat än gott. Paret hade inga barn. De var båda ”begivna på alkohol” enligt samtida vittnen och det rådde stor osämja mellan dem. Ingrid gick till prästen och bad honom att tala med sin man för att ställa allt tillrätta men utan framgång. Vad var det som ledde fram till ”mordet”? Fredagen den 12 februari 1836 skötte Johannes brännvinsbränning hos en bonde och Ingrid besöker Johannes i bränneriet. Efter besöket får Ingrid magkramper och kräkningar. Hon anklagar sin man för att ha förgiftat henne. Hon dör på kvällen dagen efter den 13 februari.
Den 16 februari förs Johannes till häktet av kronolänsmannen och den 18 februari utför provinsialläkaren ”liköppning” och påträffar arsenik. Den 17 mars börjar rättegången mot Johannes i Listers häradsrätt. Rättegången pågick i fyra dagar fram till den 3 maj. Man hörde ett otal vittnen med bl.a. uttalanden om Ingrid. Det visade sig att hustrun Ingrid inte alls var särskilt trevlig vare sig mot sin man eller mot omgivningen. Hon gjorde sig ovän med ”vem som helst”, uppfört sig ”förolämpande” och hotade slå sin man. Johannes, däremot, ville inte skiljas och stod ut med sin hustrus ”ondska och bitterhet” och beskrevs som ”god och ordentlig”. Han satt bredvid och talade vänligt med henne när hon var döende. Den 9 maj frikändes Johannes och släpptes ur häktet. I brist på bevis gick det inte att döma honom. Vad som egentligen hände och hur Ingrid blev förgiftad är höljt i dunkel. Det är väl knappast troligt att hon medvetet förgiftade sig själv eftersom arsenikförgiftning var en lång och plågsam död. Kanske tog hon lite för att skrämmas men på grund av alkoholen blev dosen på tok för hög? Johannes gifte om sig 1837 och fick två söner och två styvdöttrar med sin nya hustru. Ann-Charlott betonade också den stora boven i sammanhanget nämligen alkoholen, precis som i föreläsningen om nöjen i Linköping. Alkoholförtäringen i Sverige under denna tid var ett stort problem.
Arsenik gick under namnet ”lite vitt” eller mer dialektalt ”Flugekrut”. Arsenik ingick ofta i husapoteket vid denna tid och det var förbjudet att handla med men kunde köpas av mindre nogräknade gårdfarihandlare. År 1827 kom en kunglig förordning med syfte att få mer kontroll över handeln med det dödliga giftet arsenik. Detta för att undvika dödsfall, både oavsiktliga och mer avsiktliga sådana. Arsenik var nämligen ett populärt mordvapen genom tiderna.
