Historieförmiddag våren 2026
Årets första Historieförmiddag lördagen den 28 mars blev en succé. Cirka 70 personer kom och lyssnade på föredrag som handlade om en nationalarkitekt, mellanölet och hur man skapar en hatt. I vanlig ordning började föredragen med kaffe, smörgås och mingel. Föredragen blev mycket uppskattat av publiken mycket på grund av duktiga föreläsare men också kombinationen av de olika föreläsningsämnena. I samband med föreläsningarna delade föreningen ut medlemshäftet Med Jacob Berzelius i Linköping skriven av Jan Trofast, till alla medlemmar.
Föredragen inleddes av Johan Sievers. Han utbildade sig till tandläkare men övergav yrket efter fem år och blev istället journalist och verkade i 27 år på Östgöta Correspondenten. Sievers har skrivit flera böcker i skiftande ämnen och den senaste handlar om Henrik Åberg (1841–1922), Linköpingspojken som blev nationalarkitekt i Argentina.
Henrik Åberg växte upp på Apotekaregatan i Linköping tillsammans med fem syskon. Hans far gick bort när Henrik var 14 år och hans mor några år senare. Bokhandlare Peter Mathias Sahlström utsågs som förmyndare. Henrik kom på kant med sin förmyndare eftersom Henrik ville bli konstnär men det ville inte Sahlström. Resultatet blev att vid 14 års ålder rymde Henrik och gick till sjöss. År 1858 återvände han till Sverige. Henrik försonades med sin förmyndare och utbildade sig till arkitekt, ett yrke som låg närmast konstnärsbanan. Studierna bedrevs på Kungl. Akademien för de fria konsterna – Konstakademien, där arkitektutbildningen ingick och vid 27 års ålder tog han examen.
Lågkonjunkturen i Sverige medförde att Henrik inte fick några jobb och Henrik och hans studiekamrat Carl Kihlberg fick rådet att emigrera och 1869 steg de på en båt med destination Argentina, ett, vid denna tid ett ungt land som var under uppbyggnad. Väl i Argentina kallade sig Henrik för Enrique Aberg. De styrande politikerna ville bygga ett Buenos Aires så att staden liknade Berlin eller Paris. Efter några år fick Åberg flera prestigefyllda statliga uppdrag att som arkitekt rita officiella byggnader. Han ritade bl.a. Casa Rosada i Buenos Aires, som än idag är den argentinska regeringsbyggnaden, huvudpostkontoret och naturhistoriska museet i La Plata. Till slut fick han hederstiteln ”Argentinas nationalarkitekt”. Han blev också en framgångsrik affärsman. Hen blev sjuk och troligen var det utmattningssyndrom och vid 40-årsåldern lämnade han landet. I Argentina träffade han Olga Synnerberg (1848–1923) och de gifte sig 1888 i Paris. Äktenskapet var barnlöst.
När han återvände till Europa var han stormrik. Han bosatte sig i Sanremo i nordvästra Italien och resten av livet ägnade han åt att följa sin stora dröm: att bli konstnär. Han blev aldrig någon erkänd konstnär men han var en duktig amatörkonstnär och hans tavlor finns magasinerade i Östergötlands museum. Under sin livstid ville Henrik ekonomiskt bidra ekonomiskt till uppförandet av ett konstmuseum i hemstaden. I egenskap av arkitekt ritade han år 1917 ett detaljerat förslag på en museibyggnad. Vid denna tid var hans stil i nyrenässans omodern. Byggnaden blev stor och pampig och kommunen tog gärna emot pengarna men inte en byggnad i den stilen. Henrik Åberg avled 1922 och staden kunde ta emot de testamenterade pengarna och 1939 invigdes den funkisbyggnad vi känner i dag, tack vare Henrik Åberg.
Sievers, Johan (2025). För mig finns i världen tre städer: Rom, Buenos Aries & Linköping. Henrik Åberg, Linköpingssonen som blev Argentinas nationalarkitekt. DIBB förlag.
Nästa föreläsare var Hans Nilsson. Hans är professor emeritus och har verkat som forskare i historia vid Linköpings universitet med lokalhistoria, familjehistoria, historisk demografi och hälsohistoria som forskningsområden. Han har skrivit en rad forskningspublikationer samt flera populärvetenskapliga böcker varav Mellanöl 1965–1977 är den senaste.
Hans berättade om Mellanölets historia, en företeelse som fick en stormig och kort karriär i de svenska livsmedelsbutikerna, som varade från 1965 till 1977. Föredraget handlade inte om bryggteknik eller analys av olika ölsorter utan om tiden när svenskarna lärde sig att dricka öl och fortfarande hade en enkel syn på detta. Det är mer än 60 år sedan mellanölet kom till men som blev en parentes i dryckeshistorian. I endast tolv år kunde svenskarna köpa mellanöl i vanliga livsmedelsaffärer.
Införandet av mellanölet hänger samman med starkölets återkomst 1955. Starköl hade varit förbjudet i Sverige sedan 1923 och under motbokstiden, då spriten var ransonerad i landet. Det var pilsner som gällde och pilsnern hade samma alkoholstyrka som dagens folköl. I början av 1950-talet började man ifrågasätta starkölsförbudet och man funderade att om svenskarna drack öl istället för brännvin skulle de hålla sig nyktrare. En undersökning från 1951 bevisade vetenskapligt att det var bättre att dricka öl än brännvin. Undersökningar visade också att det var sällsynt med missbruk av öl och ett tämligen litet problem i Sverige. År 1955 avskaffades både motboken och starkölsförbudet.
Mellanölet var en del av tidsandan i en omvälvande tid. Konjunkturerna var goda, ungdomsgenerationen var stor och många olika friheter stod på programmet. Att köpa en kasse öl blev ett sätt att manifestera frihet och att förhålla sig till Svensson som rusade på i ekorrhjulet. År 1977 var det roliga slut – mellanölet fick klä skott för många av tidens problem. Beslutsfattarna var i stort eniga om ölets negativa följder och att de negativa effekterna märkts mest hos de unga. Förbudsivrarna hade segrat över den liberala inställningen till ölet och lagarna skärptes kring alkohol ytterligare. Reklamförbud för alkohol infördes 1979 och 1982 blev det lördagsstängt på Systembolaget. Idag skulle det vara omöjligt att publicera samma typ av reklam som man gjorde under mellanölets tid.
Nilsson, Hans (1926). Mellanöl 1965-1977. DIBB förlag. Boken kommer att finnas i handeln i april 2026.
Sist ut bland föreläsarna var Helena Isacsson som berättade hur man skapar och formger en damhatt. Helena var noga med att förtydliga att hon inte är en hattmodist utan en hattkreatör. Sina kunskaper har hon förvärvat genom en rad olika utbildningar och kurser som handlar om just damhattar. Hon har varit hattkreatör de senaste 30 åren och föredraget handlade om damhattar och det gedigna hantverket bakom varje unik skapelse. Det är viktigt att hålla vid liv de färdigheter som hattillverkning eftersom det hjälper till att bevara vårt kulturarv och hantverket har gått i arv i generationer. Att tillverka sin egen hatt är dessutom hållbart och bra för miljön. Helena betonade också att man kan fynda fullt dugliga hattar på loppisar eller vintageaffärer. En del hattar kan användas direkt efter lite rengöring medan andra kräver lite mer arbete som t.ex. omformning med hjälp av ånga.
För att skapa en hatt behöver man en hattstock eller formblock, som det också kallas, i trä samt ånga. Till det kommer ett formbart ämne som t.ex. filt, ull, bomull, halm, läder eller syntetiska material. Man trär över filten på hattstocken och formar den sedan med hjälp av ånga så har man grunden till en hatt. Hatten ska sedan dekoreras och det finns en mängd olika material att använda: band i olika material och färger, fjädrar, flor, blommor, pärlor, spets, spännen, knappar och broscher. Att tillverka en hatt kräver materialkännedom och kunskap hur de olika materialen påverkar design och konstruktion.
För att illustrera alla hattar fanns tre medlemmar ur Föreningen Gamla Linköpings klädgrupp närvarande och som fungerade som hattmannekänger. Det var Anna Wallenius, Jenni Lindqvist och Jennie Knutsson som på ett mycket professionellt sätt visade hattarna medan Helena kommenterade hattarna, tidsperiod, material, dekoration m.m. Inslaget med hattmannekänger blev mycket uppskattat bland åhörarna. Hattkreationerna varierade liksom materialet men gemensamt för alla hattar kan sammanfattas med ett ord: eleganta!
